Så fick vi äntligen barmark!
Snön försvann härligt fort då tjälen trots allt inte var så djup!
Denna träff blev valparna invigda i viltspårets mysterium!! I storskogen hemma hos Marie och Tobbe hade jag först en genomgång i vad ett viltspår är och på vilket sätt man introducerar denna aktivitet för unga och/eller oerfarna individer. Men också varför det är så viktigt att i realiteten utbilda hundar som klarar att göra dessa så viktiga eftesök, som eventuellt kan bli en följd, en verklig situation, vid jakter eller vid påkörningsolyckor! Men också att det finns en provform med två klasser, där man med flit och intresse så småningom kan få sin hund till viltspårchampion!

Marie och jag hade tidigare på dagen varit ute i skogen, rekat och snitslat alla spår, och då det var första gången för valparna att stifta bekanskap med både blod, rådjursklöv, samt sele med vidhängande spårlina så var spåren förstås korta. Här handlar det ju mest om att presentera för de tvåbenta hur man skall lägga upp träningen hemmavid!
Efter att ha fått reda på vad som skulle göras fick alla sen varsin flaska med blod (med en kork med litet hål i), en rådjursklöv med snöre och fick därefter själva gå och bloda sina spår utefter den uppsnitslade ”banan”! Sen fick spåren ligga till sig och under den tiden så förberedde vi valparna på lite olika sätt vad blod var för något, de fick stifta bekantskap med och bita, bära, kampa lite med en rådjursklöv. Tillsammans med gott godis så fick dom en föraning om uppdraget som väntade.
Därefter blev det så skarpt läge! Spännande värre att se hur ”de små” skulle ta sig an sina spåruppgifter. Jag gick i bakhasorna, som en domare skulle göra, efter var och en, beredd att vid behov komma med råd och hjälp men det behövdes inte, allt gick som en dans! En liten tvekan för en och annan mitt ute i skogen men sekunden efter blev det åter målmedvetet nosarbete!
Frågan är vem som blev gladast vid spårlslutet vid den hittade klöven, hund eller förare!!!